Spanien behöver inte färre turister – landet behöver fler bostäder

Det viktigaste i korthet

• Spanien välkomnade 94 miljoner turister under 2024, som spenderade omkring €126 miljarder – turismen är inte krisen, det är bostadsbristen som är det.
• Bostadsbyggandet har rasat från över 500,000 bostäder per år i början av 2000-talet till omkring 100,000, samtidigt som BBVA varnar för ett underskott på 1.5 miljoner bostäder senast 2030.
• En befolkningsökning på ungefär 458,000 under 2024 skapar uppskattningsvis 200,000–250,000 nya hushåll varje år, samtidigt som hyrorna i större städer har stigit med 15%.
• Tillslagen mot turistuthyrningar är till stor del symboliska; grundorsakerna är ett stagnerande utbud, byråkrati och skatter som straffar lokala köpare.
• Artikeln föreslår fyra lösningar: ändra zonindelningen för att möjliggöra ägande på outnyttjad mark, återuppliva döende byar, släppa entreprenörerna fria och reformera de offentliga utgifterna.

Spanien välkomnade 94 miljoner turister förra året och drog in €126 miljarder. Våra stränder är fulla, våra restauranger likaså och våra städer sjuder av energi. Turismen är inte problemet – den gör sitt jobb. Men samtidigt som vi firar rekordnivåer inom turismen ignoreras något långt mer brådskande: vi bygger inte tillräckligt många bostäder – särskilt inte bostäder som människor har råd att äga.

Det här är ingen turismkris. Det är ett bostadsmisslyckande.

I början av 2000-talet byggde Spanien över 500,000 bostäder per år. I dag? Bara 100,000, enligt INE. BBVA varnar för att vi kommer att sakna 1.5 miljoner bostäder senast 2030. Samtidigt rapporterar Idealista att hyrorna har stigit med 15% i större städer. Det här är inte bara en statistikuppgift – det är en ung lärare som fortfarande bor i sitt barndomsrum vid 34 års ålder. En sjuksköterska som pendlar två timmar till arbetet. En fyrpersonersfamilj som inte längre har råd att bo i sin egen stad på grund av investerare som aldrig kommer att sätta sin fot där. Turisterna orsakade inte detta. Det gjorde årtionden av för få bostadsbyggen och byråkrati.

Invandringen driver efterfrågan på bostäder – och regeringen misslyckas med att agera

Spaniens befolkning ökade med ungefär 458,000 under 2024, främst på grund av invandring. Denna ökning skapade uppskattningsvis 200,000–250,000 nya hushåll varje år och satte ett enormt tryck på ett redan havererat bostadssystem.

I städer som Barcelona växte den utrikes födda befolkningen över 15 gånger snabbare än antalet infödda spanjorer mellan 2022 och 2023 – ändå har regeringens svar varit svagt, reaktivt och ineffektivt.

I stället för att planera för denna demografiska verklighet sitter beslutsfattarna fast i byråkratisk tröghet och kortsiktiga symbolåtgärder. Det finns ingen seriös strategi för att bygga ut överkomliga bostäder för nyinflyttade eller säkerställa att deras ankomst inte tränger ut lokalbefolkningen ytterligare från marknaden.

Regeringens passivitet och brist på framförhållning innebär att den ökande efterfrågan kolliderar rakt in i ett bostadssystem som kvävs av åratal av försummelse och byråkrati. Familjer – både nya och etablerade – tvingas desperat leta efter en plats att bo på i ett land som verkar ovilligt att planera för sin egen framtid.

Turismens roll i bostadstrycket – en bekväm syndabock

Under 2024 välkomnade Spanien rekordhöga 94 miljoner internationella turister, som spenderade cirka €126 miljarder och därmed bar upp en viktig del av ekonomin. Men ökningen av korttidsuthyrningar, särskilt via plattformar som Airbnb, har drivit upp bostadskostnaderna och minskat tillgången för de boende.

Regeringens tillslag mot olagliga uthyrningar – där nästan 66,000 bostäder tas bort och 10,000 godkända turistlägenheter i Barcelona planeras att avvecklas senast 2028 – är mer performativt än praktiskt. Dessa åtgärder skrapar knappt på ytan och bortser från kärnproblemen: ett stagnerande bostadsutbud, betungande skatter för lokalbefolkningen och den kvävande byråkrati som hindrar nybyggnation.

Turismen får skulden, men i själva verket är det systemet som sviker människorna.

Allmännyttiga bostäder hjälper – men de är inte lösningen

Vi behöver överkomliga bostäder. Vi behöver skydd för hyresgäster. Men om vi stannar vid hyresbostäder misslyckas vi. Det verkliga svaret är ägande. Inte som spekulation. Inte som en tillgångsklass. Utan som en rättighet. Att äga sitt hem innebär:

• Stolthet – över det du har byggt och platsen där du bor.
• Trygghet – att veta att du inte riskerar att tvingas bort av en enda hyreshöjning.
• Tillhörighet – att känna sig som en del av ett grannskap, inte bara som någon som passerar igenom.
• Drivkraft – eftersom människor investerar i sina hem, sina gator och sin framtid när de äger.
• Ägande är ingen lyx. Det är grunden för stabilitet i ett land där lönerna är låga, kostnaderna höga och samhällskontraktet känns brutet.

Fyra lösningar för att återta bostäderna – och hoppet

1. Ändra zonindelningen. Bygg. Låt människor äga. Spanien saknar inte mark – landet håller på att drunkna i outnyttjade ytor. Det vi saknar är tillstånd att bygga där människor faktiskt vill bo. Ja, skydda naturparker, berg och kustekosystem – orörd mark ska förbli sådan. Men mycket av det som är klassificerat som ”rustikt” är inte orörd vildmark – det är övergiven jordbruksmark. Ta Valencians apelsinodlingar som exempel. Den lokala citrusindustrin har slagits sönder av billiga importvaror och orättvisa internationella standarder. Tusentals hektar ligger oanvända, medan bönder trängs undan av krafter utanför deras kontroll. Vi kan inte fortsätta låta denna mark ligga frusen under hållbarhetens täckmantel. Antingen stöttar vi lokala bönder ordentligt och återupplivar marken – eller så öppnar vi den för planerade, överkomliga bostäder.

Detta innefattar:

• Omklassificering av icke-produktiv rustik mark för bostadsutveckling.
• Prioritering av infrastruktur och samhällsservice parallellt med nya bostäder.
• Uppmuntran till kollektivt boende, tomter för självbygge och kooperativ för att främja gemensamt ägande.
• Det här handlar inte om att förstöra landsbygden – det handlar om att använda mark som redan tagits från naturen men nu lämnas att förfalla.
• Låt lokalbefolkningen bo där de arbetar. Låt familjer äga i stället för att hyra för evigt. Låt denna mark åter tjäna människorna.

2. Återuppliva de 30,000 döende byarna Hälften av Spaniens byar håller på att försvinna – inte för att de saknar charm, utan för att de saknar en funktion. Utan jobb, bredband och framtid flyttar människor därifrån. Vad återstår? Broschyrer och ruiner.

Vi måste:

• Återföra småskalig industri till landsbygden genom riktade skattelättnader och bidrag.
• Finansiera utbildningscenter för hantverksyrken, teknik och hållbart jordbruk.
• Bygga ut riktigt bredband och digital infrastruktur, inte bara komma med tomma löften.
• Erbjuda mark och överkomliga bostäder till distansarbetare och entreprenörer.
• En distansarbetare kan leda till ett kafé. Ett kafé skapar liv. Liv skapar gemenskap. Cykeln börjar med en familj, ett företag, en anledning att stanna.
• Turismen kan vara en del av lösningen – men den kan inte vara ryggraden. Byar behöver invånare, inte besökare.

3. Släpp entreprenörerna fria Spanien kväver innovation innan den ens har börjat. Entreprenörer betalar inkomstskatt, sociala avgifter och omkostnader innan de tjänar en enda euro. För den som försöker starta något nytt är det en dödsdom.

För att bygga en livskraftig, självförsörjande ekonomi måste vi:

• Avskaffa skatter för nystartade företag under de första 12–24 månaderna.
• Sänka minimikraven för socialförsäkringsavgifter tills företaget går med vinst.
• Skapa snabbspår för visum och tillgång till bostäder för internationella grundare.
• Tillåta kombinerade boende- och arbetsplatser på landsbygden för kreatörer, teknikarbetare och frilansare.
• Entreprenörer vill inte ha bidrag – de vill ha en rättvis startsträcka. Ge dem det, så skapar de jobb, gemenskap och tillväxt.

4. Åtgärda de offentliga utgifterna – inga fler ursäkter Spanien spenderar nästan hälften av sin BNP genom staten. Ändå kämpar familjer med tillståndsprocesser, sjukhusen är överbelastade och offentliga kontor arbetar fortfarande på papper.

Vi måste:

• Digitalisera alla offentliga tjänster.
• Publicera varje euro av de offentliga utgifterna på nätet.
• Avskaffa överlappande myndigheter och föråldrade avdelningar.
• Det här är inte åtstramning – det är ansvarsutkrävande. Familjer planerar sin ekonomi ner till sista centen – det borde staten också göra.
• Använda besparingarna till att bygga bostäder, finansiera lokala projekt och göra de offentliga tjänsterna värda de skatter vi betalar.

Regeringens åtgärder: För lite, för sent – och missriktade

Regeringens så kallade ”lösningar” är föga mer än politiskt skådespel. Förslaget om en 100 % skatt på fastighetsköp av personer utanför EU som inte är lagligt bosatta är en symbolisk gest som undviker de verkliga problemen.

Att ta bort 66,000 olagliga turistbostäder och planera att avskaffa 10,000 godkända turistlägenheter i Barcelona senast 2028 kan låta som framsteg – men det är i huvudsak symboliskt. Det tar inte itu med grundorsakerna: årtionden av stagnerande bostadsutbud, kvävande byråkrati och ett skattesystem som straffar lokala köpare och entreprenörer.

Samtidigt protesterar tiotusentals frustrerade medborgare mot höga hyror och bostadsbrist. Regeringen hör dem men agerar inte, utan väljer i stället att göra turister och invandrare till syndabockar medan byråkrati och politisk tröghet fördjupar krisen.

Så länge ledarna fortsätter att skylla ifrån sig i stället för att åtgärda grunderna kommer familjer att fortsätta förlora sina hem och sin framtid.

Det här handlar inte om överlevnad.

Det handlar om att leva.

Spanien är inget vykort. Det är ingen temapark. Det är inget hotell för någon annans dröm.

Det är vårt land. Våra familjer. Vår framtid.

Och vi ber inte om bidrag. Vi kräver ett system där människor som arbetar här, bor här och älskar det här kan äga en del av det.

Låt turisterna komma. Men låt människorna stanna.